carolineae

Kerala var forresten den forsta staten i varlden till att frivilligt valja ett kommunistiskt styre, och har fortsatt med det sedan -57. Enligt the Lonely Planet ar det den mest utvecklade staten i Indien, med till exempel flest utbildade manniskor, lagst antal doda vid barnafodsel och med den langsta medellivslangden. Intressant va? Men aven mest problem med alkohol och sjalvmord for de inte har haft nagonting att lagga sin kunskap pa. Men med turismen som har blommat har nere pa senare ar har det formodligen battrats.

Vi ar fortfarande i Varkala, men formodligen kommer vi att fara vidare imorgon, trots protester fran manniskor (jag har nagon speciell i atanke). Vi har gjort allt i Varkala, eller runt omkring Varkala snarare. Nu finns bara stranden kvar och gud ska veta att vi ar alldeles for rastlosa for det. Nagon gang ibland ar okej. Utan scootern finns det inget kvar har for oss.
Igar akte vi pa en massiv scooter-resa med Vinod, karln som jobbar pa restaurangen. Sju pa morgonen motte vi upp honom pa restaurangen. Tre personer pa en scooter, vilket egentligen ar minimumantalet har borta. Vi tog en 50km resa till Kovalum, at frukost vid stranden och fyren dar, innan vi akte vidare och hade en titt pa nagra fler strander, hamnen och all den harliga naturen som finns har nere. Vi akte aven for att halsa pa hans kompis som bor i en liten fiskeby, men tydligen var han i USA och arbetade. Men vi fick traffa hans bror och mangder med andra manniskor som jag inte vet hur de var relaterade till varandra. De insisterade pa att vi skulle stanna och ata lunch, sa det gjorde vi. Lite svarigheter med tanke pa att man nastan bara ater fisk i Kerala, men till slut gick allt bra. Barnen var flockade runt oss hela tiden. Nyfikna.
Efter en heldag ute pa scootern var vi helt umattade nar vi kom tillbaka. Och jag var helt fantastiskt smutsig. Sag ut som en barn som varit ute och lekt och haret var svart pa vissa stallen. Bara att aka scooter gor en lortig. Indien.

Oftast nar vi besoker nagot stalle och umgas med manniskor ar det nagon som gar och blir alldeles hopplost foralskad, antingen i mig eller Shelley. Bara sadar over natten. Och direkt fran hjartat. Och det ar verkligen sant. Sa det blir att spendera kvallen till att prata om varfor saker ar som de ar, och varfor vi maste aka vidare osv osv. Indiska pojkar ar sa fantastiska. De ar sa rena i hjartat, och sa sjukligt omtanksamma (de som vi har umgatts med). Inte ett uns av nagot ont i dem. Inga spel, inga egon. Vilken frihet.


Lite fler bilder... utan nagon som helst ordning.

Varje kvall nere vid Ganges utanfor varat ashram i Rishikesh sa ar det dags for puja. De ber till moder Ganga, i narmare en timma. Som jag berattade forr.