carolineae

 

Efter Varkala tog vi taget mot Alappuzha och spenderade tva snabba natter dar. Dagen vi kom dit sa hittade vi ett guesthouse, och sedan promenerade vi bara runt och utforskade omradet och at ytterligare en festmaltid. Vi bokade dessutom flygbiljetter fran Mumbai till Delhi. For hur man an vander och vrider pa kartan sa ligger Delhi forskrackligt langt ifran oss for tillfallet. Sa vi bestamde oss for att jobba  oss uppat till Mumbai och sedan unna oss en flygbiljett den 14:e februari. Sumit blev jatteglad over att ha en dejt pa alla hjartans dag, for allra forsta gangen. Vad gor man inte for pojkarna? Och Raj kommer upp fran Jasailmer ocksa.

 

Pa kvallen i Alappuzha var man sjuk igen och gick till sangs runt sju pa kvallen. Havade rehydration-pulver och madde bra dagen efter. Da hyrde vi scooter fran guesthouset som vi bodde pa, vilket visade sig vara en elektrisk (?) en. Miljon for all del, men nar man tar sig fram i ynka 25km/h ar man mer en trafikfara an nagonting annat. Hur som helst akte vi och besokte en strand och sag allmant ut som darar pa varan sloa moppe.

 

Vi traffade nagra tjejer pa guesthouset som berattade om en tur de hade varit pa upp till bergen. Det lat bra, sa vi bestamde oss for att gora det dagen darpa. Ta oss fran Alappuzah till Kottayam och vidare upp till Munnar. Pa morgonen tog vi en 2h-battur genom “backwaters” vilket ar otroligt fantastiskt fint, till Kottayam, dar vi at frukost med en tysk man vi traffade pa baten. Vi delade touktouk/rickshaw med honom och bad chaufforen att ta oss till buss-stationen. Val dar visade det sig att bussen till Munnar precis hade lamnat stationen. Chaufforen skriker pa oss att hoppa in i touktouken igen och han borjar gena genom smagator och mosa genom trafiken for att sedan stanna och vanta pa bussen. Nar den kommer vinkar han in den och vi far komma pa!! Vardagshjalte. De ger liksom 100% i vissa situationer. Annars hade vi fatt vanta dar i tva timmar pa nasta buss. Vilken karl.

 

Vi tog en buss i 5.5h till Munnar. Det var helt fantastiskt vackert. Teplantager overallt, bara gront och natur och otroligt. Inte lika varmt som nedanfor bergen, valdigt nojda. Vi ar mer bergsflickor an strandflickor om man sager sa. Efter nagra om och men hittade vi ett hotell som hade rum lediga (efter telefonsamtal och hjalpt fran varan touktouk-chauffor, de ar sa vanliga egentligen). Sedan promenerade vi omkring i den lilla staden, kopte lite choklad och fann en restaurang. Dar fann vi aven den tyska karln, Burkhard, sa vi slog oss ned vid honom. At middag och karln pa 52 bast beratte ungefar hela sin livshistoria (formodligen for att jag och Shelley har en speciell formaga att stalla oandligt med fragor) och vi bestamde oss att gora en trekking tillsammans imorgon. Eftersom jag och Shelley insisterade pa att vi absolut maste se soluppgangen sa skulle vi ses tillsammans med var guide kl 5:30 pa morgonen darpa, men inte utan nagra halvhjartade protester fran Burkhard.

 

Borjade trekkingen kl 6 pa morgonen och at frukost efter att solen hade valsignat oss med sina forsta stralar. Det var jag, Shelley, Burkhard och touktouk-chaufforen/guiden Sylva. Upp pa en hojd pa 2500m, men vi borjade nagonstans pa 1500m vilket absolut racker gott och val for oss rookies. Det var tillrackligt hardcore hur som helst. 10:30 hade vi gatt upp och ner over tva toppar och slutligen natt den tredje toppen som var den hogsta. Dar hade vi frukost #2 och vilade. Fantastisk utsikt. Vi var tillbaka till borjan klockan tolv, och jag hade som vanligt trakasserat mina fotter till varsta grad. En dag ska jag ge mina fotter vad de fortjanar. Burkhard gav mig medel att spraya pa mina skavsar. Efter lunch etc sa akte vi vidare 50km till en annan utsiktsplats, som inte alls var imponerande pa grund av all dimma men vagen dit var vard resan. Och Burkhard ar kanske den roligaste vi har traffat pa lange. Att satta ord pa alla incidenter som har intraffat kan inte ens komma i narheten av att gora det rattvisa. Men jag ska ge nagra exempel;

 

Han talade tyska med oss ett otal med ganger, insag inte att han gjorde det och vantade pa svar medan vi bara skrattade at honom.

 

Pa vagen till utsiktsplatsen akte vi forbi ett trad med jattestora bikupor. Pa vagen tillbaka bad han Sylva stanna vid tradet med "the sleeping monkeys" for nu kanske de hade vaknat, och vi fattade ingenting. Det visade sig att han trodde det var sovande apor, trots att han hade vart precis nedanfor och tagit kort pa dem.

 

Efter middagen den sista kvallen knappte han ihop dragkedjan pa sin jacka med dragkedjan pa sin troja.

 

Sylva hade en guestbook, och Burkhard tyckte, eftersom vi kunde skriva tre sprak skulle alla skriva nagonting pa sitt eget sprak och sluta mitt i en mening och nasta person skulle forsoka fortsatta pa den meningen pa sitt eget sprak. Det gjorde vi. Och misslyckades.

 

Det har ar nagra av de fantastiska exempel. Vi hade sa manga skratt tillsammans. Han ar som oss. Speciell. Men likval en funktionerande manniska. Vi gillade honom.

 

Efter att ha lamnat bergen i Munnar igar morse sa befinner vi oss nu i Kochi/Cochin vad man nu vill. Efter en sju timmars lang och trottsam resa pa lokalbussarna nadde vi till slut ett mal. Vi visste inte specifikt var vi var men vi visste att det fick vara nog. Vi at lunch och listade ut var vi befann oss och var framtida destination. Efter nagra omvagar och felakningar tog touktouken oss till det guesthouse vi ville. Sedan stressade vi till tagstationen for att hinna dit innan de stangde for att forsoka fa tag i tagbiljetter till Gokarna. Kom imorgonbitti kl 8 och koa. Okok. Sa imorse koade vi i 1,5h och fick faktiskt vara biljetter. Det kan vara veckors vantetid pa tagbiljetter har borta. Gladje! Sa imorgon kvall far vi vidare till Gokarna. Vi har hort gott om den lilla staden. Tills vidare ska vi forsoka fa somn for det har det gatt daligt med pa sistone, ga pa bio kanske och underhalla oss i denna stora stad. Vi ar inte sa mycket for stora stader.

Kerala var forresten den forsta staten i varlden till att frivilligt valja ett kommunistiskt styre, och har fortsatt med det sedan -57. Enligt the Lonely Planet ar det den mest utvecklade staten i Indien, med till exempel flest utbildade manniskor, lagst antal doda vid barnafodsel och med den langsta medellivslangden. Intressant va? Men aven mest problem med alkohol och sjalvmord for de inte har haft nagonting att lagga sin kunskap pa. Men med turismen som har blommat har nere pa senare ar har det formodligen battrats.

Vi ar fortfarande i Varkala, men formodligen kommer vi att fara vidare imorgon, trots protester fran manniskor (jag har nagon speciell i atanke). Vi har gjort allt i Varkala, eller runt omkring Varkala snarare. Nu finns bara stranden kvar och gud ska veta att vi ar alldeles for rastlosa for det. Nagon gang ibland ar okej. Utan scootern finns det inget kvar har for oss.
Igar akte vi pa en massiv scooter-resa med Vinod, karln som jobbar pa restaurangen. Sju pa morgonen motte vi upp honom pa restaurangen. Tre personer pa en scooter, vilket egentligen ar minimumantalet har borta. Vi tog en 50km resa till Kovalum, at frukost vid stranden och fyren dar, innan vi akte vidare och hade en titt pa nagra fler strander, hamnen och all den harliga naturen som finns har nere. Vi akte aven for att halsa pa hans kompis som bor i en liten fiskeby, men tydligen var han i USA och arbetade. Men vi fick traffa hans bror och mangder med andra manniskor som jag inte vet hur de var relaterade till varandra. De insisterade pa att vi skulle stanna och ata lunch, sa det gjorde vi. Lite svarigheter med tanke pa att man nastan bara ater fisk i Kerala, men till slut gick allt bra. Barnen var flockade runt oss hela tiden. Nyfikna.
Efter en heldag ute pa scootern var vi helt umattade nar vi kom tillbaka. Och jag var helt fantastiskt smutsig. Sag ut som en barn som varit ute och lekt och haret var svart pa vissa stallen. Bara att aka scooter gor en lortig. Indien.

Oftast nar vi besoker nagot stalle och umgas med manniskor ar det nagon som gar och blir alldeles hopplost foralskad, antingen i mig eller Shelley. Bara sadar over natten. Och direkt fran hjartat. Och det ar verkligen sant. Sa det blir att spendera kvallen till att prata om varfor saker ar som de ar, och varfor vi maste aka vidare osv osv. Indiska pojkar ar sa fantastiska. De ar sa rena i hjartat, och sa sjukligt omtanksamma (de som vi har umgatts med). Inte ett uns av nagot ont i dem. Inga spel, inga egon. Vilken frihet.


Lite fler bilder... utan nagon som helst ordning.

Varje kvall nere vid Ganges utanfor varat ashram i Rishikesh sa ar det dags for puja. De ber till moder Ganga, i narmare en timma. Som jag berattade forr.

Sa nu har vi alltsa lamnat Delhi och kommer med storsta sannolikhet absolut inte atervanda forran det ar dags for brollop och hemresa.
Flygresan gick relativt bra och smartfritt, forutom att min kropp bestamde mig for att bli sjuk med feber och kass mage. Nar vi anlande i Trivandrum i Kerala, fantastiskt mycket soder i Indien, sa tog vi en taxi raka vagen till ett ashram (ett ashram ar ett stalle som har en 'guru' och man hanger sig totalt till yoga,meditation under tiden man ar dar) som folk har rekommenderat. Val dar var vi tvungna pa att skriva pa papper och sa vidare, om att vi skulle folja de regler som de hade och inte dricka, anvanda tobak, ga utanfor omradet och att delta i de obligatoriska handelser etc. Jag som var febersjuk och hemsk fick lite panikangest men gick med pa det i alla fall.
Det slutade med att vi bara spenderade tva natter dar, jag lag i sangen hela tiden och sov bort dagarna och Shelley testade pa ett yogapass och en meditations/chanting-session. Det visade sig vara lite for uppstyrt och lite for religiost for oss. Vi tog oss in till Trivandrum city och spenderade en natt dar. Jag var fortfarande riktigt kass och noll energi, och mina "travelbug"-tabletter hjalpte inte min mage overhuvudtaget. Trivandrum city var inte sa mycket att se. Eller det jag sag av det i alla fall. Vi for vidare till Varkala dagen dar pa. Shelley gav mig nagra antibiotikatabletter som jag borjade poppa och saker borjade falla pa plats igen. Och nu mar jag mycket battre.

Sa nu befinner vi oss alltsa i Varkala. Det ar som en semester fran var semster kan man saga. En riktig vitmanniskas-resort. Det kryllar av vita manniskor. Man far mer leka spot the black guy istallet for de vita ni vet. Sa det ar inte riktigt indien har. Och man kan ga omkring med linnen utan att det ar forbryllande eller stotande. Och man kan, hor och hapna, bada med bikini pa sig. Sa bara det sager hur separerat fran Indien det ar. Men trots detta, sa har vi det fantastiskt. We're keeping busy. I tva dagar nu har vi hyrt en scooter, och cirkulerat omkring pa vagarna och tagit oss till det mer autentiska Indien. Ut till magiska sjoar och strander, fyrer och fort, sett massor med natur och smastader. Efter att ha observerat trafiken i tva manader tyckte jag det var dags att satta mig sjalv pa prov. Det har gatt bra. Vanstertrafik och kaos. Inga konstigheter. Eftersom Shelley aldrig har kontrollerat nagonting annat an cyklar i sitt liv sa ar det jag som har statt for korandet. Minnen fran nar man var 15. Indien ar forresten nastan bara Bajajs, market som jag hade pa min moppe. Det ar nastan de enda mopederna har borta. Undrar hur vara mopeder, min och Ronjas, hittade sin vag anda upp till Sverige.

Sa trots att vi bor har ute, alldeles vid stranden, vid fantastisk natur och lugn och frid har vi inte varit har sa mycket. Imorgon ska vi ivag med en karl som jobbar pa en restaurang som vi har hangt en del pa, och han ska ta oss runt pa en scooter och visa oss andra saker. Som vanligt tenderar vi att dra oss mer till den indiska befolkningen an till turister och backpackers. Det ar en naturlig dragningskraft.

Vi vet inte hur lange vi stannar har. Atminstone en, tva natter till. Vi maste planera vart nasta drag. Soder ar valdigt fint, gront, mycket land och levnadsutrymme, chillat (shanti), och valdigt varmt. Trots att det ar vinter har sa ar det kanske 35grader om dagarna. Tur att man har havet att doppa sig i. Nu ska vi ta oss uppat kusten for att till slut hamna i Delhi igen.
Vi har en enorm mattorka. Vi ar valdigt less pa all mat som existerar for tillfallet. Det gar upp och ner det dara. Vi har nastan varit pa matstrejk de senaste dagarna. Jag ater havregrynsgrot om mornarna sedan ater vi frukt under dagen. Pa kvallarna har vi inget annat val an att ga och ata middag nagonstans eftersom vi maste fa i oss nagot. Men vi har alltid blivit besvikna. Tills idag. Idag hade vi en rejal festmaltid, vi delade pa tre ratter. En sallad, en pasta med soymince och tomatsas och en tofuburgare med pommes och sallad. Och idag blev vi nojda. Matta och belatna. Och restaurangen var inget annat an en restaurang som kallar sig sjalv ABBA och pastar sig servera svenska maltider, sa som kottbullar, fiskgratang osv. De saljer dessutom snus. Daremot ar alla anstallda fran Nepal.
Alla sasongsarbetare/indier har nere ar fantastiska trevliga. Roliga och lattpratade. Kudos till dem. Aventyren fortsatter.

Nu har vi varit i Delhi i tva natter. Farden fran Rishikesh till Delhi var tumultartad (inga konstigheter egentligen). Vi tog en rickshaw i Rishikesh for att komma till buss-stationen, men pa vagen dit blockade tva andra chaufforer vagen for var rickshaw med flit och borjar skalla ut var chauffor. Hit och dit, dit och hit. Vi har ingen aning. En jagar ut oss till hans rickshaw och tar oss till buss-stationen. Vi fragar vad problemet ar - "There is no problem, mam". Om anda vi kunde forsta hindi.
Vi var lovade en semi-sleeper buss som skulle ta oss till Delhi, men vi fick lokalbussen med bastanta saten som var totalt orubbliga och en fantastisk bumpig busstur. Inga konstigheter. Mitt i natten blir det till att vanta en timme for nu skulle vi byta buss till den som vi egentligen skulle ha. Och det var den lyxigaste bussen jag nagonsin har rest med. Men det blev ingen somn den har natten. Kanske var det fullmanen.

Val i Delhi, fem pa morgonen, holl vi ihop med en brasilianska och aven en snubbe fran Rishikesh som var helt utflippad och jattenervos over att vara pa gatorna i Delhi mitt i natten. Vi sa at honom att vi visste ett hotell och visste vart vi skulle, sa han kunde slappna av. Men han var fortfarande lika nervos. Inte ofta indierna haller ihop med vita turister for att kanna sig tryggare.
Hur som helst klampade vi in pa vart gamla hotell i Delhi och vackte de stackars pojkarna som sov i receptionen. Brasilianskan hade vi droppat av pa ett hotell hon redan hade bokat rum pa. Vi fick kompispris eftersom vi var gamla gaster.  De hade bara ett rum sa planen att indiern, Mohit (som inte riktigt vagade ta ett steg utanfor hotellet), skulle sova pa golvet for han skulle ivag kl 9 pa morgonen hur som helst och behovde bara nagonstans att vara. Allt gott och val, tills han borjade noja igen. Han borjade tanka pa om nagon skulle borja grava och forsoka fa upp smuts om hans bakgrund skulle det inte se bra ut om han spenderade natten med tva vita turister. Sa han stack snabbt som attan. Haha. Indien. Man maste tanka pa absolut alla mojligheter har. Sab kuch milega. Everything is possible.

Vi har inte gjort mycket har i Delhi, mosat massa filmer, bade pa tv och bio. Det har vart skont att bara slappa och lata nagot annat sta for underhallningen, det blir inte mycket av det har borta. Var till postkontoret igar och skickade hem lite skit eftersom vara backpacks har vart ohallbart tunga och overfulla.
Vi bokade snordyra (1000kr) flygbiljetter till Kerela, sa soderut du kan komma. Svider verkligen i planboken. Men det maste bli gjort. Sa imorgon flyger vi vidare till varmare altituder. Ny era. Nya aventyr.

Kanske, kanske kommer Sumit tillbaka till Delhi idag fran Rajasthan om han inte maste ut pa en annan resa direkt fran Jaipur. Da ses vi en liten stund. Men eftersom det ar fredag den trettonde idag sa har vi inte oddsen pa var sida.

Nu har vi spenderat nastintill en vecka i Rishikesh redan, tiden flyger ivag har borta.
Efter forsta natten gick vi och utforskade nagra andra ashram efter vi hade fatt reda pa att de inte har nagra yoga-klasser pa det forsta. Hittade ett som var rs200 per natt, vilket motsvarar ungefar 14 kr var. Sa vi flyttade dit, och uppgraderade oss med fonster, plaststol och bord, samt dusch och toalett. Med dusch har i Indien menar vi alltsa vattenkranar, en stor hink och en liten hink. Du fyller den stora med vatten, sitter ner pa en liten pall alternativt hukar dig och fyller den lilla hinken med vatten som du oser over dig. Ratt trevligt faktiskt.
Det har absolut varit mer liv pa det har ashramet. Man ser folk och det finns personal har. Det andra var helt dott, sag inte en sjal.
Vi har spenderat dagarna med att promenera runt pa marknaden, shoppat minimalt (2 trojor och ett par raggsockor som ar designade for flipflops, perfekt), spelat badminton med recpetion-personalen, spelat corrum(?)board, schack och kort med restaurangpersonalen, gjort yoga varje dag och hangt med kanadensaren som vi akte med pa samma buss till Rishikesh. Han hade gjort sina yoga teacher-training i Goa och hade en lektion med oss. Mycket bra. Vi har atit middag tillsammans nastan varje kvall och tittat pa film pa hans laptop i hans rum. Vi som har tranat efter film.

Vi testade pa yogan har pa ashramet en dag ocksa, men lararen verkade inte vara serios for fem ore. Hittade daremot pa ett bra stalle, Om Shanti Om, med en fantastisk larare som ar hur flexibel och stark som helst. Sa vi har lagt var traning i hans hander.
Imorse vaknade vi upp och kom till insikt att vi var fardiga har nu och hur forberedda som helst for soder. Vi vander kappan efter vinden liksom. Sa idag bokade vi buss, ater till Delhi, och far vidare imorgon kvall. Val i Delhi ska vi styra var resa soderut. Det ar dags. Seperationsangesten fran norr har slappt och vi ar redo for nasta steg.
Rishikesh har varit bra, men om vi stannar mer behover vi nagot som stimulerar oss mer, an enbart yogan. Vi provade pa en hindiklass, men aterigen var det lite for oseriost for oss,  som faktiskt vill lara oss spraket fran grund och botten och inte bara de fraser som kan tankas vara lagliga for turister. Sa dit atervande vi inte. Har inte sett till nagon drakforsaljning heller.
Imorgon tankte vi ta oss ut till vattenfallen och ta oss en titt dar, sedan yoga, mat och nattbuss till Delhi. Forra gangen vi akte buss sa kunde vi inte stoppa in vart bagage i "bakluckan", varfor forstod vi inte forran Shelley sag ett huvud sticka ut dar. Sa vi mosade vara vaskor under och ovanfor satena trots att chaufforen protesterade och tyckte vi skulle stalla dem langst bak. Det kan ju han glomma. Vi lamnar dem aldrig langre an en meter ifran oss, och aven det ar lite for langt haha.

Nu ar det dags for middag, de verkar antligen har slutat med dagens "puja" har utanfor vid floden. Varje kvall i cirka en timme haller de pa och sjunger, chantar, snurrar omkring med eld och rokelser och ber till floden, Ganges - valdigt hogljutt. Intressant och roligt forsta gangen, men nar man bor precis bredvid blir man lite less pa det. De borde chilla lite. Det har har pagatt varje dag i 30.000. Galna manniskor.

Laddar upp nagra enstaka bilder som inte gor nagon speciell rattvisa, men ni far en glimt atminstone. Kommer utan nagon som helst inbordes ordning OK?




Pa det 12h-forsenade taget mellan Varanasi - Delhi. Vart fantastiska crew.


Ute i oknen med vara kameler Neppy och Roselyn. Vi dopte dem sjalva.


Amber fort i Jaipur. Charmar pytonormar liksom.


Vi blev tvangsfotade av varan guide vid Taj Mahal, det har foto ar nagorlunda normalt i alla fall haha.


Jag och Sumit pa nyarsafton i Shelley och Rajs hotellrum. Hang, mat och rom.


I McLeod Ganj. Sumit matade kor med apelsiner. Sideffekten, upptackte jag, var att de totaldregglade in i bilen. Men det ar helt okej.


Far och dotter i Varanasi. Doppar sig i Ganges och renar sig fran sina synder.


Lugn och ro i Manali.


Eftersom Dharamshala, McLeod Ganj och Manali ar alldeles upp vid Himalayas sa galler det att kla pa sig lite extra om kvallarna. Ett glas med rom&soda var ofta ett bra botemedel for den delen.


Vi fick till slut var chauffor Udwi att kora oss till det har fortet, lite mer avsides och helt fantastiskt. Ute i ingenstans. Fortet var inte lika glamorost pa insidan som de andra forten men lokaliseringen var otrolig.


Elefanter pa Amber fort i Jaipur.


Vart lilla 2-veckors resecrew, i McLeod Ganj. 2 veckor kandes som 3 dagar.


Pa smagatorna i Varanasi.


Frukost i vintersolen i Dharamshala med Sumit.


Deepak pa guesthouset i Varanasi. Och pojkarna varmer sig over elden pa kvallarna. Och var fina hund Jackie.


I Manali. Sa lugnt och fridfullt, fantastiskt. Och lite sno.


Solnedgang i Udaipur. Med vart Rajasthan-gang.




Soluppgang efter att ha spenderat en natt i oknen. Vart Rajasthan-crew. Ahmed, Liz, Simon, Mandy och Martina. Minsu tog fotot.



Var kamelman tog pickochpacket efter okennatten och promenerade tillbaka till byn. Vi fick upphamtning.


Pussss.


Pa 24h-taget till Delhi. Pusss.


Nu ar vi i Rishikesh. Efter nagra om och men och forseningar med bussen; inga konstigheter. Vi bor pa ett ashram for rs150 per natt, vilket motsvarar ungefar 10 kr var. Men det ar ett rum med enbart en sang i, inget annat. En liten balkong ocksa sa det kanns inte sa klaustrofobiskt. Sedan ar det delade toaletter och duschar (med varmvatten!! gud valsigne). Sa har kan vi kanske kompensera for var tidigare overbudget-resa. Igar at jag frukost, lunch och middag for sammanlagt 14 kr. Nu snackar vi.
Igar var vi valdigt sega efter att ha spenderat natten pa rullande hjul, sa det blev en 4h vila och hang vid Ganges. Vi har borjat peppa yoga, indisk matlagning, hindi-klasser och flyga drakar. Sa idag ska vi se hur det gar att styra.
Det ar inte alls sa kallt som folk har pastatt att det ar har uppe. Efter McLeod Ganj och Manali ar det piece of cake. Jattelugnt och stilla och folk ar chillade. Shanti shanti. Far se hur lange vi stannar. Inga planer. Vi funderar nastan pa att slopa soder nu, far se hur vi gor. For mycket seperationsangest fran norr, haha. Puss!

Nu var det fantastiskt langesen jag uppdaterade bloggen och sedan vi anvande internet overhuvudtaget. Keeping busy som man sager. Och mycket har hant.

Vi kan borja med taget fran Varanasi till Delhi. Kommer formodligen for alltid vara den basta tagresan i hela vara liv. Pa riktigt. Borjade med att taget var tva timmar forsenat pa stationen i Varanasi (ingen skrall dar inte). Pa taget sa delade vi sangplats med tva fransman, en fransyska och en mexicanare. Med tanke pa att taget dagen darpa nar vi vaknade fran vara enkla britsar visade sig vara ytterligare 12 timmar forsenat var det helt fantastiskt att spendera tid med vara nyfunna vanner. Spelade kort, berattade skamt och bara umgicks. Det kandes mer som att vi var pa taget for att umgas - inte for att vi var pa vag nagonstans. Det ar en sak som ar sa magiskt med Indien, att ingenting annat existerar an just nuet. Och ingen annan pa taget verkade minsta upprord eller bekymrad over den sena ankomsten. Och indierna som hade platser nara oss var konstant underhallna av oss, som en reality show med vita manniskor live. Kan inte bli mycket mer spannande?

I Delhi stod Sumit (karln som jag traffade pa Rajasthan-resan) och vantade pa mig, och Raj (karln fran oknen) vantade pa Shelley. Sa inget hasslande med rickshaws den har gangen. Som jag hade befarat tog Sumit mig raka vagen till hans familjehus (man maste bara lata saker handa i Indien) dar jag traffade hans jatterara mor, hans bror, kusin etc. Traffade senare aven hans far (en som antligen pratade engelska) och han bombarderade mig med fragor, som de tenderade att gora har borta. Han fragade aven om jag ville ha ol, vin, whiskey, hasch. Nej nej tack det ar bra. Haha. Och den lilla ungen som aven bor i deras hus borjade totalgrina nar hon sag mig. Klassiskt.
Eftersom det var nattetid blev det bara att sova forsta dagen i Delhi.

Andra dagen i Delhi tog Sumit mig runt pa hans brors motorcykel och vi gick pa Indira Gandhis museum, promenerade lite i tradgardar och darpa tog vi en svangom till hans morbror och hela hans familj. Jattefascinerade forstas. Min storsta underhallning var 9-aringen som pratade forvanandsvart bra engelska (mer an nagon annan dar) och som visade mig alla hans serieteckningar. Sot. Pa kvallen motte vi upp med Shelley, Raj och Rajs vanner och at middag och diskuterade varan framtid. Eftersom Sumit, som ar chauffor och standigt maste ut och jobba, och det skulle ske nasta dag, kom vi fram till att vi tar och anstaller honom och drar ut och far en svang.

Sagt och gjort. Aterigen andrades vara planer och soder far vanta pa oss ytterligare en tid. Trots att Sumit ar lite over var budget fick vi lata det ga an. 10-dagars resa upp norr, mot Chandigarh, Dharamshala, McLeod Ganj och Manali. Jattefina stader. Jattekallt och vi sag lite sno i Manali. Utforskade omradena, at billig (och delikat) mat pa gatorna, "firade" julafton tillsammans (dvs drack rom, at jordnotter, lyssnade pa beatles och umgicks) vilket var alldeles bra. Pojkarna ar ju inte sa erfarna med julfirande. Mycket, mycket har hant. Men framfor allt har vi bara haft det bra och tiden gick fortare an nagonsin. 10 dagar senare var vi tillbaka i Delhi. Vad hande?
Sumit skulle egentligen ut och jobba den 31:a men ville inget annat an att stanna, sa efter manga om och men och att satta sig sjalv i trubbel sa lyckades han stanna i Delhi ytterligare en natt. Sedan en till. Och imorse for han till Rajasthan.
Nyar blev inte nagot storfirande. Bara rom och middag och mys som varje kvall i princip.

Jag och Shelley gick till en resebyra igar for att organisera var resa soderut. Icke. Det verkar som att vi inte ar redo for soder annu. Nagon sa Rishikesh i forbifarten, och vi hoppade pa den iden direkt. Varfor inte? Vi forsokte ju ta oss dit for nagra veckor sen, vi forsoker igen. Efter det kanske vi ar redo for soder. Aven fast vi ar sa valdigt fasta vid norr. Kanns som om inget kan vara battre an norr. Men sa sager vi om varje stad vi besoker ocksa. Allting ar lika bra, men pa olika satt.
Sa ikvall far vi med nattbussen till Rishikesh. Blir bra. Kanske vi lyckas klamma in lite yoga den har gangen, det skulle nog gora oss gott.
Indien ar bara lite for bra. Puss.