20/2 - Västerås, Sverige. Va?
Nu har jag varit hemma i cirka tre-fyra timmar, och det känns jättekonstigt. Det känns lite direkt som om jag inte har varit borta, som om Australien och Indien bara var en dröm. Men samtidigt måste morsan gå igenom grunderna i hushållet för mig, sådant som var självklart förr. Det är bara så märkligt att det bara var 12 timmar att gå från det exotiska-far-away Indien till hemmet i Västerås. Man har liksom ingen tid att mentalt anpassa och förbereda sig. Även fast man kanske tycker att jag borde ha hunnit gjort det under de här 15 månaderna. Hur som helst. Indien var helt fantastiskt. Skulle inte byta bort dem för någonting annat någonsin.
Efter Hampi tog vi dagståget på nio timmar till Goa. Slog läger i södra Goa, Agonda. Hittade en strandbungalow som blickade över den folktomma stranden med de fantastiska solnedgångarna för en alldeles rimlig slant. Agonda var alldeles litet, lugnt och lagom. Eftersom vi inte spenderade så jättemycket tid där så blev vi inte less heller. Vi hyrde en scooter som var vår trogna följeslagare under hela vår vistelse i Goa. Första dagen med scootern så gjorde vi en utflykt som var många fler kilometer än vi hade kunnat drömma om. Vi började stort. Vilket resulterade i sex timmar på scootern, 250km och det oundvikliga klassiskt indiska - mutande av polisen. Vi blev stoppade på "motorvägen" för att vi inte hade hjälm på oss (själva konceptet med petitesser så som säkerhet och hjälm på vägarna har inte riktigt slagit igenom ännu i Indien, även om de gör några halvhjärtade försök). Eftersom jag misslyckades med att ge honom något slags giltigt körkort så var det böter som gällde. Rs150 för hjälmen och rs950 för att jag inte hade något körkort på mig. Va!! Vi sa att han var galen, det är alldeles för mycket. "Okej okej, jag kan sänka kostnaden lite.. hur mycket kan ni ge?" Jag föreslog rs200, nej nej det är för lite. . . . . . Okej, ge mig 200. Och så var det problemet ur världen och han utökade sin smutsiga dagskassa något ytterligare.
För övrigt i Goa så besökte vi till exempel kryddplantage, gick och funderade på om vi skulle skaffa oss en tatuering, men vi blev aldrig riktigt sålda på något. Åkte för att se ett vattenfall, men eftersom det tydligen är ett sådant där säsongs-vattenfall så blev det inget av det. Men vi hittade ett djurreservat och en träkoja som vi ockuperade istället, men vi såg inga djur. Det otroliga är att trots vårat kassa lokalsinne så hittar vi alltid till den plats som vi söker. Det är något väldigt magiskt med det hela. Vi kan åka över hela Goa och vårt största problem då är att hitta infarten från den lilla huvudgatan i Agonda för att komma till vår hydda.
Vi fann även en organisk vegetarisk/vegansk restaurang där precis runtomkring vårt område. Så där blev det många frukostar och lunchar. Förbannat gott. En del badande blev det. Shelley kände sig som hemma i det vilda vattnet som påminde om vågorna i Bondi, medan jag hellre skulle ha föredragit färskvatten-sjöar om man säger så. Utökade vårat klädförråd något. En vecka i Goa bara skenade iväg. Det var fantastiskt att sova i hyddan och ha den naturliga kylan om nätterna och somna till ljudet av vågorna. Däremot började märkliga små utslag dyka upp i fejan på mig. Hade ingen aning om vad det kunde vara? Till slut, efter ett antal gissningar från främlingar som frivilligt kom och upplyste mig - verkade det som om det var myggbett. En vilddjurs-människa berättade för mig att de kommer i stora grupper, dessa små myggor, och kalasar och antastar tillsammans. Kanske var det så. Började använda myggspray och utslagen försvann.
Efter Goa tog vi övernatt-tåget till Mumbai (älskar det namnet. fd Bombay). Gick smidigt som vanligt. Inga svårigheter, förutom att förstås veta när man ska av. Det får man inga upplysningar om. Tills slut beslöt vi oss för att bo i sovsalen i the salvation army hostelet. Billigast och faktiskt fräschast. Det var en ruskigt dyrt (turist-) område.
Mumbai var lite annorlunda än resten av Indien. Det kändes som om det kunde ha varit en storstad var som helst. I Europa till exempel. Gamla byggnader. Rickshawerna verkade vara bannade, för det fanns endast taxi. Dessutom såg vi människor ute och motionerade på morgonen. Det är en syn sällan skådad i Indien (så väldigt många överviktiga människor där borta). Mumbai satsar nog lite mer på att göra det mer västern. Med tanke på Bollywood och allt det där.
Vi tog en färja ut till Elephanta-ön där det fanns gamla grottor som brahamserna brukade hänga runt i och kontemplera om livet. Vi gick på bio tre gånger. Det är ju det vi tenderar att göra i storstäderna. Vi ville hemskt gärna se en bollywood-film, men de hade inga undertexter på dem så det gick inte för sig. Så mycket hindi har vi inte lärt oss på tre månader. Åkte runt och utforskade lite områden. Åkte buss. Såg en motorcykel-olycka. En karl på motorcykel åkte bredvid vår buss, och en bil öppnade dörren i vägen för honom och han for av cykeln och under vår buss. Fruktansvärt. Men jag tror han var okej.
Sömnlösheten och rastlösheten började sätta igång inom oss. Vi visste att slutet var alldeles för nära.
Vi tog flyget till Delhi den 14:e februari. Mötte upp pojkarna - Sumit och Raj. Ett kärt återseende. Tillbaka till Delhi, tillbaka till Pahar Ganj och tillbaka till vårat stammis-hotell, Silver Palace. Delhi känns lite som vårat andra hem nu, trots allt jag har skrivit om den staden. Hängde runt i Delhi i sex dagar (?) och även om Sumit var väldigt upptagen med bröllopsstyrande så lyckades vi ändå spendera lite tid tillsammans. Den 17:e gick vi på bröllopet (eller bara en del av det, eftersom bröllopsfirande varar cirka en vecka i Indien). Det var väldigt intensivt och inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Marcherande genom gatorna på väg till bröllopsmottagningen ackompanjerat med lampor, trummor, häst och vagn och otroligt många människor som dansade och försökte mota sig fram i folksamlingen. Väldigt intensitvt, för oss vita i alla fall. Sumits syster och hans kusin ledde och styrde oss igenom det hela och agerade våra livvakter. Det var nog väldigt bra faktiskt. Väl framme vid mottagningen så blev det mat, och även lite öldrickande i bilen (eftersom Sumits föräldrar inte har den blekaste om att han då och då dricker och röker, även fast min teori är att de vet mycket mer än han tror) och sedan kom brudparet och de satt på tron och poserade för kameror i cirka två timmar och såg väldigt ansträngda ut. Vid ett-tiden var vi hemma igen, förutom Sumit som fortsatte med släkt och familj. Ja, jag vet inte riktigt. Men det måste ju förstås vara lite obekvämt att gifta sig med någon som man har tagit en kopp te med i tjugo minuter tidigare i sitt liv, och det är det.
Olyckligt nog dog Rajs kompis på bröllopskvällen och han skulle egentligen ta tåget hem den 18:e men missade det med en hårsmån. Så han stannade till eftermiddagen den 19:e innan han for hem till Jasailmer. Sumit var iväg på något ytterligare bröllopsfirande och jag och Shelley spenderade våran sista kväll tillsammans i Indien. Delade på öl och gick efteråt och åt middag (äkta indien-anda trots att pojkarna inte var närvarande) där vi delade på ytterligare en öl. En sydafrikansk karl som satt och åt på bordet bredvid betalade tydligen notan åt oss sådär utan någon som helst förvarning, så det var dessutom gratis. Vi pratade minnen och framtid. Om allt och inget. Sådant där som jag och Shelley är väldigt bra på. Dessutom hade medelålders-tysken, vår kära Burkhard, mejlat oss och sagt att han tänkte tillbaka på oss som änglar. Haha han är den bästa mannen.
Och Sumit absolut insisterade på att han skulle köra mig till flygplatsen denna morgon, trots att han skulle bli försenad till sin klass. Protester biter inte på indiska pojkar i fall som dessa. Så det blev farväl till Shelley kl 6:30 och sedan till Sumit 08:30. Men det känns inte som om våra äventyr är över ännu. Det känns inte avslutat liksom. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.
Nu måste jag kamma mig och skaffa ett jobb. Helvete.
Efter Hampi tog vi dagståget på nio timmar till Goa. Slog läger i södra Goa, Agonda. Hittade en strandbungalow som blickade över den folktomma stranden med de fantastiska solnedgångarna för en alldeles rimlig slant. Agonda var alldeles litet, lugnt och lagom. Eftersom vi inte spenderade så jättemycket tid där så blev vi inte less heller. Vi hyrde en scooter som var vår trogna följeslagare under hela vår vistelse i Goa. Första dagen med scootern så gjorde vi en utflykt som var många fler kilometer än vi hade kunnat drömma om. Vi började stort. Vilket resulterade i sex timmar på scootern, 250km och det oundvikliga klassiskt indiska - mutande av polisen. Vi blev stoppade på "motorvägen" för att vi inte hade hjälm på oss (själva konceptet med petitesser så som säkerhet och hjälm på vägarna har inte riktigt slagit igenom ännu i Indien, även om de gör några halvhjärtade försök). Eftersom jag misslyckades med att ge honom något slags giltigt körkort så var det böter som gällde. Rs150 för hjälmen och rs950 för att jag inte hade något körkort på mig. Va!! Vi sa att han var galen, det är alldeles för mycket. "Okej okej, jag kan sänka kostnaden lite.. hur mycket kan ni ge?" Jag föreslog rs200, nej nej det är för lite. . . . . . Okej, ge mig 200. Och så var det problemet ur världen och han utökade sin smutsiga dagskassa något ytterligare.
För övrigt i Goa så besökte vi till exempel kryddplantage, gick och funderade på om vi skulle skaffa oss en tatuering, men vi blev aldrig riktigt sålda på något. Åkte för att se ett vattenfall, men eftersom det tydligen är ett sådant där säsongs-vattenfall så blev det inget av det. Men vi hittade ett djurreservat och en träkoja som vi ockuperade istället, men vi såg inga djur. Det otroliga är att trots vårat kassa lokalsinne så hittar vi alltid till den plats som vi söker. Det är något väldigt magiskt med det hela. Vi kan åka över hela Goa och vårt största problem då är att hitta infarten från den lilla huvudgatan i Agonda för att komma till vår hydda.
Vi fann även en organisk vegetarisk/vegansk restaurang där precis runtomkring vårt område. Så där blev det många frukostar och lunchar. Förbannat gott. En del badande blev det. Shelley kände sig som hemma i det vilda vattnet som påminde om vågorna i Bondi, medan jag hellre skulle ha föredragit färskvatten-sjöar om man säger så. Utökade vårat klädförråd något. En vecka i Goa bara skenade iväg. Det var fantastiskt att sova i hyddan och ha den naturliga kylan om nätterna och somna till ljudet av vågorna. Däremot började märkliga små utslag dyka upp i fejan på mig. Hade ingen aning om vad det kunde vara? Till slut, efter ett antal gissningar från främlingar som frivilligt kom och upplyste mig - verkade det som om det var myggbett. En vilddjurs-människa berättade för mig att de kommer i stora grupper, dessa små myggor, och kalasar och antastar tillsammans. Kanske var det så. Började använda myggspray och utslagen försvann.
Efter Goa tog vi övernatt-tåget till Mumbai (älskar det namnet. fd Bombay). Gick smidigt som vanligt. Inga svårigheter, förutom att förstås veta när man ska av. Det får man inga upplysningar om. Tills slut beslöt vi oss för att bo i sovsalen i the salvation army hostelet. Billigast och faktiskt fräschast. Det var en ruskigt dyrt (turist-) område.
Mumbai var lite annorlunda än resten av Indien. Det kändes som om det kunde ha varit en storstad var som helst. I Europa till exempel. Gamla byggnader. Rickshawerna verkade vara bannade, för det fanns endast taxi. Dessutom såg vi människor ute och motionerade på morgonen. Det är en syn sällan skådad i Indien (så väldigt många överviktiga människor där borta). Mumbai satsar nog lite mer på att göra det mer västern. Med tanke på Bollywood och allt det där.
Vi tog en färja ut till Elephanta-ön där det fanns gamla grottor som brahamserna brukade hänga runt i och kontemplera om livet. Vi gick på bio tre gånger. Det är ju det vi tenderar att göra i storstäderna. Vi ville hemskt gärna se en bollywood-film, men de hade inga undertexter på dem så det gick inte för sig. Så mycket hindi har vi inte lärt oss på tre månader. Åkte runt och utforskade lite områden. Åkte buss. Såg en motorcykel-olycka. En karl på motorcykel åkte bredvid vår buss, och en bil öppnade dörren i vägen för honom och han for av cykeln och under vår buss. Fruktansvärt. Men jag tror han var okej.
Sömnlösheten och rastlösheten började sätta igång inom oss. Vi visste att slutet var alldeles för nära.
Vi tog flyget till Delhi den 14:e februari. Mötte upp pojkarna - Sumit och Raj. Ett kärt återseende. Tillbaka till Delhi, tillbaka till Pahar Ganj och tillbaka till vårat stammis-hotell, Silver Palace. Delhi känns lite som vårat andra hem nu, trots allt jag har skrivit om den staden. Hängde runt i Delhi i sex dagar (?) och även om Sumit var väldigt upptagen med bröllopsstyrande så lyckades vi ändå spendera lite tid tillsammans. Den 17:e gick vi på bröllopet (eller bara en del av det, eftersom bröllopsfirande varar cirka en vecka i Indien). Det var väldigt intensivt och inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Marcherande genom gatorna på väg till bröllopsmottagningen ackompanjerat med lampor, trummor, häst och vagn och otroligt många människor som dansade och försökte mota sig fram i folksamlingen. Väldigt intensitvt, för oss vita i alla fall. Sumits syster och hans kusin ledde och styrde oss igenom det hela och agerade våra livvakter. Det var nog väldigt bra faktiskt. Väl framme vid mottagningen så blev det mat, och även lite öldrickande i bilen (eftersom Sumits föräldrar inte har den blekaste om att han då och då dricker och röker, även fast min teori är att de vet mycket mer än han tror) och sedan kom brudparet och de satt på tron och poserade för kameror i cirka två timmar och såg väldigt ansträngda ut. Vid ett-tiden var vi hemma igen, förutom Sumit som fortsatte med släkt och familj. Ja, jag vet inte riktigt. Men det måste ju förstås vara lite obekvämt att gifta sig med någon som man har tagit en kopp te med i tjugo minuter tidigare i sitt liv, och det är det.
Olyckligt nog dog Rajs kompis på bröllopskvällen och han skulle egentligen ta tåget hem den 18:e men missade det med en hårsmån. Så han stannade till eftermiddagen den 19:e innan han for hem till Jasailmer. Sumit var iväg på något ytterligare bröllopsfirande och jag och Shelley spenderade våran sista kväll tillsammans i Indien. Delade på öl och gick efteråt och åt middag (äkta indien-anda trots att pojkarna inte var närvarande) där vi delade på ytterligare en öl. En sydafrikansk karl som satt och åt på bordet bredvid betalade tydligen notan åt oss sådär utan någon som helst förvarning, så det var dessutom gratis. Vi pratade minnen och framtid. Om allt och inget. Sådant där som jag och Shelley är väldigt bra på. Dessutom hade medelålders-tysken, vår kära Burkhard, mejlat oss och sagt att han tänkte tillbaka på oss som änglar. Haha han är den bästa mannen.
Och Sumit absolut insisterade på att han skulle köra mig till flygplatsen denna morgon, trots att han skulle bli försenad till sin klass. Protester biter inte på indiska pojkar i fall som dessa. Så det blev farväl till Shelley kl 6:30 och sedan till Sumit 08:30. Men det känns inte som om våra äventyr är över ännu. Det känns inte avslutat liksom. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.
Nu måste jag kamma mig och skaffa ett jobb. Helvete.
