carolineae

 

 

Eftersom jag i grund och botten är sådan hyvens och ordentlig kvinna var jag hela trettio minuter tidig till morgonens intervju. Jag tog tillfället i akt och passade på att ha en musik- och solstund i gräset utanför sjukhuset innan plikten faktiskt kallade den här gången. Intervjuer kan man nog sällan säga om de går bra eller inte. Eftersom hjärnan gärna fryser till is när man ska berätta saker om sig själv medan man har - eller beter sig som man har - kniven mot strupen. Men det verkar ha gått ganska väl i och med att hon skulle ringa mina referenser (dock ville hon inte ringa till Wade i Australien - engelska var alldeles för skrämmande!). Så det står förmodligen mellan mig och någon annan.
Jag verkar tydligen ha en enorm talang för att se kolugn ut när jag egentligen känner mig megastressad eller nervös. Till exempel när jag jobbade någon morgon på Charlottes coffeeshop i Sydney, nere i tunnelbanan mitt i morgonrushen, då vi nästan bokstavligen stod och slungade ut kaffekoppar i ansiktet på folk - och jag hade en nästan-icke-befintlig upplärning och aldrig varit så uppjagad i hela mitt liv - berömde de mig och tyckte att jag skötte mig så lugnt och skickligt. Ursäkta? Och nu när jag mejlade referenser till Linda på sjukhuset och passade på att komplettera min historia lite och skylla på min ofrostade hjärna, sa hon att hon förstår att jag var nervös men att "det syntes inte på dig ska du veta". Lite intressant faktiskt. Hur som helst blir jag förhoppningsvis uppdaterad imorgon.

Sedan cyklade jag och tittade in My och Johans nya fina lägenhet på Kristiansborg och vi picknickade ute på gräset. Resten av dagen har jag varit döende efter två tidiga mornar i rad. Jag bönar och ber att samhället tar det lugnt med mig, jag har faktiskt inte gått upp tidigt på riktigt på sjutton månader. Baby steps pleease.