carolineae

 

Vi sager hejda till mysiga, mysiga Mussoorie och tar aterigen bussen till Dehra Dun for att senare fortsatta till Shimla, som jag hade salt Sumit pa. Det var ju sa nara, bergstopp, mysig stad. Okej okej, varfor inte. Vi kommer till Dehra Dun, efter att Sumit faktiskt hade planerat resan efter visst bonande fran mig. Tittat busstider fran Mussoorie och tittat busstider till Shimla. Tur var det, for den sista bussen till Shimla gick 10.30 och vid den tiden hade vi knappast befunnit oss i Dehra Dun om vi inte hade vetat om det. Men, trots att Sumit - som gillar att tackla tider och bussar som de kommer - skott det har sa himla fint, sa landar misskotseln till slut i mina hander. Mina latta, bekymmersfria 1,5-2 timmar till Shimla var narmare och valdigt mer bestamt tio harda, svara timmar. Na val. Det ar som det ar. Tio langa, tranga lokalbusstimmar senare var vi framme i Shimla. Det var sent, hungrigt och Sumit var pa daligt humor pa grund av ynglingars kommentarer pa bussen. Jag lever i skon ovisshet eftersom min hindi ar valdigt knapp, nast intill obefintlig. Som tur ar ovar han pa sitt talamod.

 

Vi finner ett rum, ater middag och hoppar i sang. Verkligen dags for somn. Dagen efter ar en mycket finare och lattare dag. Vi utforskar denna stad som verkade sa mork och otrevlig foregaende skymning, med luriga hotellagare och oforskamda ynglingar, och finner den ljusare och mer levande. Allt ar forstas lite trevligare i dagsljus. Speciellt Indien. Har rader forbud mot rokning, nedskrapning, spottande och plastpasar. Framsteg saklart. Denna stad som verkade sa liten vid forsta ansyn var snarare alldeles enorm; atminstone nar det kommer till slingrande marknadsgatar och berg och backar. Daremot har monsunen Shimla i sina agor och man gar aldrig riktigt saker. Igar flydde vi regnet - som gar hand i hand med den bitande, blota kylan - in pa den lokala, lilla biografen som visar en film i taget. Vi sag Barfii!. Forstas pa hindi sa jag forstod pa hela taget kanske fem ord av hela filmen. Men huvudpersonen i filmen var till min fordel dov, sa han anvande sig framst av kroppssprak. Lite fyllde Sumit i och resten fantiserade jag ihop. Det visade sig efter ett samtal efter filmen att jag hade missat ungefar 80% av dess innehall, men jag tyckte anda mycket om den. Efter min egna tolkning. 

Forutom bio sa har jag fatt Sumit att ga fantastiskt manga timmar per dag, eftersom aven har finns det inget annat satt att ta sig fram pa. Han blir alldeles slut stackarn. Fram och tillbaka pa marknadsgatorna, upp och ner for backarna. Upp till toppen, ner till botten. Dit maste vi, kom! Idag har jag latit honom vila och begett mig ut sjalv tills han har kant kraften (och livslusten) komma ater. Nejda. Han tycker om det ocksa, han behover bara lite mer avslappning och traning. Har funnit en restaurang som serverar akta mocca-kaffe, sa som i Australien, fast lite battre, lite lyxigare. Sa dar har vi spenderat manga timmar. Nu har nog Sumit fatt nog av sitt vilande och jag blir utjagad av denne internetcafe-agare. Dags for middag snart? Imorgon vidare till Manali.