carolineae

 

Efter Shimla tog vi en 10-12-14 timmars (kommer inte ihag?) vanda till Manali och spenderade fem natter dar. Ett aterbesok i fina Manali. Bara en massa berg, mysiga gator och den vanliga bergsstamningen. Den ultimata temperaturen och folkmangden. Vi tog nagra langa promenader, shoppade lite granna, hangde vid floden i naturreservatet, drack kaffe, hyrde motorcykel och korde den langa, vindlande vagen till Rothang dar uppe bland de vita bergstopparna och jag provade aven Himchal Pradeshs inhemska appelvin, vilket inte alls var nagot vin direkt utan mer en slags cider. Enligt min vasterlandska uppfattning i alla fall. 

Vi hade det riktigt fint forstas, och sedan beslot vi oss for att det var dags att borja styra upp. Vi visste att det var saker att ta itu med och att de kom och kommer att ta tid. 

 

Sa da hoppade vi vidare pa den mindre fantastiska TJUGO timmar bussresan, med tva byten, till Rishikesh. Varav nastan halva resan skedde i de mindre lagliga och lagliga lokalbussarna. Vi tog oss igenom det i alla fall och var aterigen i Rishikesh. Fixade snabbt ett rum och vilade upp oss. Pa kvallen hade Sumit fatt san pass mersmak for bussakandet sa han tog sju timmars-bussen till Delhi for att styra och stalla.

Och nu har jag alltsa varit har i Rishikesh i fyra natter hittills. I natt ar min allra sista har (for denna gang) sedan fortsatter jag ocksa till Delhi for nu vill jag tillbaka till mannen. 

Vad har hant i Rishikesh? Jag har forstas spenderat tid med min puppy, Shelley. Vi har gjort redigt langa pilgrimsfarder for att na omrade nummer tva, Ram Jhula, for att kunna ta oss vidare till Rishikesh centrum for att titta runt lite pa affarerna och shopparna dar. Som tidigare namnt ar det inte det lattaste att ta sig runt i Rishikesh eftersom det rader bilforbud (forutom de alldeles for aggressiva jeeparna som ar de enda som far aka har och slungar folk ur bilarna huller om buller). Men eftersom promenader alltid ar valkomna - till och med i denna okenhetta - ar det uppskattat. Aven om man ar dyngsur nar man val nar destinationen. 

Nu nar jag inte har haft Sumit med mig har jag passat pa med tva saker:

jag har vart ute pa moder Ganga och provat pa Rafting. Aven tagit mina dopp i denna heliga flod och ar darmed ren fran mina tidigare synder. Hurra! Forstas alltid positivt. Dessvarre kan man nog tanka sig att jag istallet lortade ner kroppen med an det ena an det andra nar det kommer till bakterier, avfall, aska fran doda kroppar och diverse gifter. Men, sjalen ar ren. 

Och varfor det har med rafting inte ar helt mojligt eller accepterat nar det kommer till Sumit ar for att han ar indier. Och indier har noll forstaelse for varfor man skulle vilja utsatta sig for nagot som kan vara det minsta farligt. Sa som paragliding, fallskarmshoppning, rafting, dykning och sa vidare. Varfor i all fridens dar? Men samtidigt forstar de inte att, for att dra ett sjalvklart exempel, deras obegripliga trafik ar minst 500% mer farligt och riskfyllt. Sa darfor var jag snabb pa att saga JA nar tva tjejer pa detta ashram sokte ytterligare en person till rafting-utflykten. Min allra forsta raftingupplevelse, inte alls sa vild och farlig som jag hade fantiserat om - men fortfarande valdigt harligt och formodligen en alldeles lagom start. 

 

Nummer tva, som jag har passat pa att gora under dessa dagar, ar att inhandla akta, indiska outfits. Sadana som kvinnor har klar sig i. Inte sarees utan de mer vardagliga. Alldeles matchande, alltsammans, sa som de gor har i Indien. En fullkomlig dress, och tva punjabis (klanningar, tunikor, overdelar, whateveryoulike). Och det har kan man tanka sig att en indisk man ska tycka om men den har karln, Sumit, han gillar jeans och tighta tishor och allt sant dar som jag inte riktigt kor med. Sa da utnyttjar jag min tillfalliga frihet och diggar indiskt istallet. Plus ankelsmycken och taringar. Precis som en akta indisk fru. 

 

Tog en svang till biografen med de tva tjejerna jag korde rafting med, en fran Quebec i Canada och en fran Tyskland. Sag en alldeles for lam bollywood-film. Holl inte alls filmindustrins standard. Ingen karlek, ingen action, inget drama, ingen sang, ingen dans. Bara prat, domstolar, asikter och stallningstaganden. Vilket man forstas inte forstar mycket av nar det ar pa hindi. Sa minuspoang pa den. Men mer action i biosalongen - som alltid nar det ar kanske sjuttio indiska pojkar och tre vita tjejer - samt hur de ser och uppskattar en film. Busvisslande, applader, skrik, smygrokning, jubel. Allt. 

 

Igar hade jag och Shelley en riktigt bra och riktigt produktiv dag. Vi tog itu med alla dessa saker som vi annars kan vara lite for lata med. Jag skickade hem overflodiga klader (sa som halsduk, mossa, understall samt annan vinterutrustning) sa jag fick mer plats i backpacken som redan blivit sprangdfylld pa grund av, for mig, nagon obegriplig anledning. Detta kommer jag nog fa angra nar jag inser att denna hetta sa smaningom forvandlas till bitande kyla. Senare problem. Shelley fixade sitt trasiga halsband hos en juvelhandlare. Vi hamtade ut vara indiska drakter som vi bestallt (inte alls sa) skraddarsydda for oss. Alldeles for tighta. Men efter nagra om och men och nya stygn satt de fantastiskt mycket battre.

Vi besokte en "skonhetssalong" for vaxning. Det vill saga vi foljde med en kvinna till hennes hem, hennes sovrum - dar hon satte vaxet pa varmning och sedan korde med detta hemmastuk medan vi satt i sangen och fick vaxet pastruket med en kokskniv. Bara i Indien. Men billigt och kvalitativt. 

 

Imorgon Delhi, dar vi nog forblir ett tag, pa grund av allt som maste goras. Men vem har nagon aning nar det kommer till Indien?
Shelley stannar kvar har i Rishikesh i tva veckor till, sedan far hon till Kina i tva veckor. Efter det kan handa att hon inte ar valkommen tillbaka till Indien igen pa tva manader pa grund av dessa lojliga visumregler, sa hem till Australien med henne? Framtiden far utvisa.