carolineae

 

Nu har jag suttit i fem timmar med denna visumkonfusion. Never ending story. Man vet sällan vilken ände man ska börja i. Har mest av allt pusslat på ett objection letter till den svenska ambassaden i Delhi. Tror lite grann på att de bara testar oss; vår uthållighet och vår äkta önskan att få det där visumet. Men det kan också vara den där odödliga glimten av hopp som nästan för alltid lever med oss människor som spökar hos mig. Gårdagen var turbulent - till och med Sumits pappa, som annars brukar kunna vara relativt likgiltig inför känslor, ringde mig mitt i den indiska natten och bad mig på det där speciella indiska sättet att jag skulle ringa hans son - min karl - som var fruktansvärt upprörd vid tillfället. Så pass omskakande var den dagen. Men denna dag har varit mer stabil och mer fylld av anamma. Den största, och till synes nästan enda, anledningen till att vi inte har fått visumet är för att de är alldeles för osäkra på att han kommer lämna landet när det är dags. Så det måste vi övertyga dem om. De hade också problem med att det saknades bevis på hans arbete, och - hör och häpna - att han inte kunde uttala mitt efternamn ordentligt. Det var konstigt tyckte de. Det kan man tycka är konstigt förstås, men man kan också tycka att mitt efternamn låter väldigt konstigt och därmed blir problematiskt att processa.

 

@ Mcgleod Ganj december 2011