carolineae

 

  

      

 

Lite blandade bilder från diverse tillfällen. En Pepe som gör en mandaringubbe, en promenad i Vasaparken under en fin vinterafton, en Charlotte som skrattar/ser ansträngd ut, en skada från min sojakorvstekningsincident, och förstås nyårsafton hemma hos Stefan och Marielle med helfestliga glas!!

 

Man hinner organisera så otroligt mycket under kvällsveckorna. Jag blir lite förbluffad över att det finns så mycket att göra hela tiden. Saker att ta hand om.

 

 

Runt åtta på mornarna brukar det bli ett himla liv på katten utanför dörren som morsan stänger igen när hon går upp på morgonen. Hon jamar och försöker putta upp den förseglade porten, så pass att jag vaknar till. Jag går sömndrucken upp och släpper in det lilla livet, och sedan fortsätter vi sova tillsammans på dem allra mest mysiga sätten. Denna tisdagsmorgon såg ut såhär:

 

 

Det har hänt väldigt mycket och väldigt lite sedan sist. Det svåraste är att fatta beslut, eftersom man inte riktigt vet vilket beslut som kommer vara det allra bästa. Men för nuläget ser det ut såhär:
Vi struntar i överklagan (eftersom han inte har en suck till att få det där visumet i alla fall har vi lärt oss) och jag åker förhoppningsvis till Indien i två veckor i februari, om jag hinner få mitt visum i tid. Sedan söker vi uppehållstillstånd vilket tydligen ska vara en helt annan grej och då kan han kanske vara här till augusti/september någon gång. Och där emellan kan jag förhoppningsvis komma på besök ytterligare en gång under sommaren.

Det är ungefär det vi har kommit fram till nu. Men vägen dit har inte varit lätt! Och jag kan absolut inte garantera att det här det velandet är över.

 

Jag har råkat på en förkylning i all den här mentala stress, vilket inte är så konstigt egentligen. Men hoppas den försvinner snart! En veckas eftermiddagsarbete som väntar (plus söndagsjobb igår). Har varit och lämnat igen mina böcker på bibblan och hämtat ut min lön på banken (äntligen!).

 

 

 

Nu har jag suttit i fem timmar med denna visumkonfusion. Never ending story. Man vet sällan vilken ände man ska börja i. Har mest av allt pusslat på ett objection letter till den svenska ambassaden i Delhi. Tror lite grann på att de bara testar oss; vår uthållighet och vår äkta önskan att få det där visumet. Men det kan också vara den där odödliga glimten av hopp som nästan för alltid lever med oss människor som spökar hos mig. Gårdagen var turbulent - till och med Sumits pappa, som annars brukar kunna vara relativt likgiltig inför känslor, ringde mig mitt i den indiska natten och bad mig på det där speciella indiska sättet att jag skulle ringa hans son - min karl - som var fruktansvärt upprörd vid tillfället. Så pass omskakande var den dagen. Men denna dag har varit mer stabil och mer fylld av anamma. Den största, och till synes nästan enda, anledningen till att vi inte har fått visumet är för att de är alldeles för osäkra på att han kommer lämna landet när det är dags. Så det måste vi övertyga dem om. De hade också problem med att det saknades bevis på hans arbete, och - hör och häpna - att han inte kunde uttala mitt efternamn ordentligt. Det var konstigt tyckte de. Det kan man tycka är konstigt förstås, men man kan också tycka att mitt efternamn låter väldigt konstigt och därmed blir problematiskt att processa.

 

@ Mcgleod Ganj december 2011

 

 

Morgonen fick en väldigt ogod start när Sumit ringde och levererade nyheterna om att hans visum hade blivit avslaget samtidigt som han storgrät. Varför det inte har blivit beviljat vet jag inte ännu, men förhoppningsvis kan hans pappa springa iväg och scanna in pappret som kom med passet och mejla det till mig. Jag har en känsla av att det snarare är så att de 'inte kände för' att den här indiern skulle få komma iväg till Sverige och vara med sin kärlek, än att det saknas några dokument eller är svag i sin historia. Det är inte alltför sällan indierna fungerar på det sättet i arbetet; de går på sina egna känslor och åsikter när det kommer till att fatta beslut som rör andra istället för att titta på dokument och formella papper.

Men dags att förbereda försvaret. Både jag och han har ringt ambassaden men de är högst ovilliga att lämna ut någon information sådär på telefonen. Så han ska dit imorgon och prata med dem om han lyckas ta sig hem till Delhi idag, och jag ska se om jag kan hitta några extra dokument, bilder och så vidare som vi kan skicka in tillsammans med överklagan. Tills vidare hoppar jag över fyra dagars ledigheten och jobbar imorgon och samlar ihop komp. Behöver nog ha en plan B och en plan C.

 

 

Jadu My, du undrar vad som händer i mitt liv?

Allt som allt så händer det ganska mycket, men eftersom allt tenderar att ta sin lilla tid så händer det ganska långsamt och inte alls på samma gång; nästan så att man för det mesta går omkring och glömmer bort att det händer överhuvudtaget.
För det första har jag köpt en liten pärla. En Opel Agila 1.2 -02 som tar mig dit jag drömmer om. Det lilla bilfröet behövde bara gro en vecka eller två så hade jag blivit med bil! Det är den där impulsiva, det-måste-hända-nu-genen som jag besitter. Men jag tycker om den. Då händer det ofta någonting, och inte allt för sällan någonting helt oväntat och som man egentligen inte alls hade planerat. På ett positivt sätt.
För det andra är vi nog bara en dag eller två ifrån att veta hur det blir med det här så kallade visumet som det har varit ett himla ståhej om på sistone. Beskedet är på väg till hemmet i Delhi med kurir, men jag vet inte hur snabbt kurirerna arbetar i Delhi. Sumit hade intervju på svenska ambassaden i Delhi i måndags, då de grillade honom med alla slags frågor i fyrtio minuter samtidigt som de spelade in och skrev ner allting. Frågor som: har jag några syskon, vad jobbar mina föräldrar med, var bor jag, varför bor jag hos mamma och inte hos pappa, var ska han bo när han kommer hit, vill han inte stanna kvar i Sverige då och är han helt säker på det, vad är det för adress till den lägenhet vi ska bo i (inte ens jag vet det). Men allt som allt gick det nog bra. Det han inte kunde leverera svar på var adressen på den nya lägenheten och namnet på Sveriges huvudstad(....).

För det tredje är det nu bara tjugo dagar kvar till flytt. Mitt alldeles egna hem för första gången på kanske 2,5 år! Tokroligt. Kan man göra ungefär precis vad man vill. Eller ja, förhoppningsvis blir det bara mitt alldeles egna i ungefär en vecka.

 

Och det var de stora milstolparna.

Det som händer lite mer just nu och lite mer lokalt, är att jag efter mycket slit och jobb nu är ledig torsdag - söndag, vilket känns som en dröm. Tänk vad man uppskattar ledighet när man jobbar. Även om jag totalt sett inte alls har jobbat särskilt mycket de senaste året/åren. På fredag tänkte jag kicka igång med en tvåveckors hardcore detox för kroppen. Väck med gifter och slamprodukter. Så imorgon tänker jag ta mina sista arma slantar till livsmedelsaffären och bunkra upp. Massor med frukt och grönt och fantastiskt fräscha och ekologiska varor.

Dessutom har jag kommit igång ganska bra med träningen nu igen, efter att i en vecka eller två haft sådan oväntad ledvärk(!!) och smärta så jag kände mig som minimum sextiofem bast. Det har lett till att jag har lagt om jobbstrategin till något mer ergonomisk och något mindre hetsig och därmed även ökat och balanserat ackordet (!). Så det kan bli va. Nu är mina leder i princip återställda. Det är bra att kroppen kan dra till med varningsklockor, för ibland har man bara inte en aning.