carolineae

 

 

Jag har haft en liten workshop här hemma denna förmiddag och äntligen färdigställt Sumits present, så nu är det bara att skeppa iväg den! Kommer inte komma i tid för Diwali, men det är ändå tanken som räknas. För övrigt så ska jag egentligen inte ge honom någon present på Diwali eftersom jag är yngre än honom. Och man ger bara till dem som är yngre än en själv. Tro inte att det inte finns paragrafer inom varenda litet område i Indien! Och ps, det är Måns som tycker om att måla på paletten bredvid färgerna, inte jag.

 

Jag hade en skypedejt med Shelley på morgonen också, fint att prata ikapp lite grann. Nu ska jag laga lunch och middag, lyssna på musik, dricka kaffe och ha det lite lugnt och bra innan det är dags för sista(!) jobbdagen för den här veckan. Hur fort går det inte egentligen.

 

 

DUBBELPS.

 

I still have some adapting to do:

 

 

KOKADE LINSER istället för kokta som somliga kanske skulle föredra att kalla det.

Svenskan har inte helt klickat ännu. Tålamod mina vänner, tålamod.

 

 

Nu har jag lagt ut bilder på bilddagboken för dem som är nyfikna på bilder från Indien men som för all del inte ägnar sig åt Facebook:

 

Det har varit 100% power sedan sju imorse när jag vaknade/blev väckt ända fram till nu, klockan ett på natten. Helt galet. Vet inte var jag har fått tag på all energi, men nog att jag har njutit av den. Otroligt fin dag, varenda lilla del av del. Men nu är det dags att knyta ihop säcken för den här gången.

 

 

 

Ok jag lovar, snart ska jag sluta med kattbilderna. Men de som är förtjusta i katter förstår nog vad jag håller på med och de förstår även att jag faktiskt inte kan stoppa det. Att jag helt enkelt inte kan lägga band på mig själv. Utanför min kontroll.

I alla fall så fick jag en väldigt härlig morgon med Svea, som nu mer är hennes namn, som kom och gav mig en lång morgonkram, kind mot kind, och ett fint samtal med Sumit som ringde från (i närheten av/samma stad som..) Taj Mahal. Även om det var sju på morgonen denna vecka då jag jobbar kväll, så hade jag inte önskat mig något annat. And I've gotta tell you guys, jag har utvecklat en något så enorm pepp inför Mexico de senaste månaderna att det bara måste hända en dag. Vet inte var det kommer ifrån, men jag vet absolut att den allra bästa och mest uppskattade ivern finns där. Kanske att jag möter upp min lilla aussie soulmate, Shelley, där en (förhoppningsvis relativt snar) vacker dag? Åh, möjligheterna i denna värld va?

 

 

 

Nu har jag varit hemma och ledig i två veckor. Fullt upp förstås. Jag och Marielle var iväg och köpte kort på friskis & svettis och har deltagit i två blöta jympa medel-pass. Skoj! Känner för lite organiserad träning där någon talar om för mig vad jag ska göra. Och om man inte rör sig under detta jympapass är det risk för att man inte kommer tillbaka levande med tanke hur nedtrampad man säkerligen skulle bli. Rör dig eller dö, ungefär. Igår var jag och mor iväg och testade på deras Yoga 1 pass på Rocklunda, vilket faktiskt var över mina förväntningar!

Igår var vi iväg och utökade vår familj (!!). Hurra!

 

 

 

Home again. Flyget var väldigt smidigt och bekvämt, såg en bollywood-film, åt lunch, sov tre timmar, såg en film, åt macka och sen var jag i Finland och hoppade direkt på planet till Sverige. Drack kaffe. Landade.

Var förstås väldigt tråkigt att säga farväl till familjen Kumar Nehar, speciellt barnen. Och förstås allra helst Sumit. Men förhoppningsvis kan vi ses igen.

Nu har jag mitt gamla svenska nummer för alla som undrar.

Igår tog jag en efterlängtad lunch på Kajen tillsammans med Emelie och sedan uträttade vi några ärenden till stan och därefter besökte vi mitt kära ICA Maxi.
Jag storlagade indisk mat från scratches i fyra timmar igår. Hemmagjord paneer (färskost) och ghee (klarnat smör) bara för att jag skulle kunna göra en av mina favoriträtter - palak paneer (spenatgryta). Men i slutändan så lagade jag klart maten, förutom chapati-brödet, sedan stupade jag i sängen kl 21. Jetlagged I suppose. Men jag vet att MIN palak paneer inte smakade som DERAS palak paneer.. why like this?

Nu började jag dagen med indiskt masala chai. Det var bättre åtminstone.

 

 

 

 

Snabbinlagg!

Jag har det bra, bor hemma hos Sumits familj. Livet som ogift blandpar i Delhi ar ytterst begransat. I forrgar traffade jag Shelley och sa farval till henne som i denna stund numer ar i Kina och halsar pa sin halvsyster. Befinner mig i den mest intensiva stadsdelen i Delhi - Pahar Ganj. Speciellt om du ar gori som jag - det vill saga, du besitter fager, ljus hy. Myllrande, lang marknadsgata med gamar till forsaljare, lemlosa och brannskadade folk pa gatorna, sma barn som vill ha pengar och inte slapper taget om dina klader, vad som kanns som tusentals manniskor och alla forsoker prata med dig. Plus trafik pa det. Pahar Ganj ar det ultimata indientestet. Jag tycker jag hanterar det ganska val vid det har laget. Sumit ar hemma och jag utfor lite shopping. Saga vad man vill om Pahar Ganj, men de har det mest attraktiva utbudet (for goris och goras i alla fall - turister) och de billigaste priserna. Take it or leave it. Nu ska jag skriva ut min flygbiljett och vantar pa att skraddaren ska bli klar med ytterligare en indisk dress som jag rakade springa in i pa vagen hit. Sedan bestaller jag hamtning av min indiska man. Pa mandag kommer jag hem igen. See you then.

 

 

 

Efter Shimla tog vi en 10-12-14 timmars (kommer inte ihag?) vanda till Manali och spenderade fem natter dar. Ett aterbesok i fina Manali. Bara en massa berg, mysiga gator och den vanliga bergsstamningen. Den ultimata temperaturen och folkmangden. Vi tog nagra langa promenader, shoppade lite granna, hangde vid floden i naturreservatet, drack kaffe, hyrde motorcykel och korde den langa, vindlande vagen till Rothang dar uppe bland de vita bergstopparna och jag provade aven Himchal Pradeshs inhemska appelvin, vilket inte alls var nagot vin direkt utan mer en slags cider. Enligt min vasterlandska uppfattning i alla fall. 

Vi hade det riktigt fint forstas, och sedan beslot vi oss for att det var dags att borja styra upp. Vi visste att det var saker att ta itu med och att de kom och kommer att ta tid. 

 

Sa da hoppade vi vidare pa den mindre fantastiska TJUGO timmar bussresan, med tva byten, till Rishikesh. Varav nastan halva resan skedde i de mindre lagliga och lagliga lokalbussarna. Vi tog oss igenom det i alla fall och var aterigen i Rishikesh. Fixade snabbt ett rum och vilade upp oss. Pa kvallen hade Sumit fatt san pass mersmak for bussakandet sa han tog sju timmars-bussen till Delhi for att styra och stalla.

Och nu har jag alltsa varit har i Rishikesh i fyra natter hittills. I natt ar min allra sista har (for denna gang) sedan fortsatter jag ocksa till Delhi for nu vill jag tillbaka till mannen. 

Vad har hant i Rishikesh? Jag har forstas spenderat tid med min puppy, Shelley. Vi har gjort redigt langa pilgrimsfarder for att na omrade nummer tva, Ram Jhula, for att kunna ta oss vidare till Rishikesh centrum for att titta runt lite pa affarerna och shopparna dar. Som tidigare namnt ar det inte det lattaste att ta sig runt i Rishikesh eftersom det rader bilforbud (forutom de alldeles for aggressiva jeeparna som ar de enda som far aka har och slungar folk ur bilarna huller om buller). Men eftersom promenader alltid ar valkomna - till och med i denna okenhetta - ar det uppskattat. Aven om man ar dyngsur nar man val nar destinationen. 

Nu nar jag inte har haft Sumit med mig har jag passat pa med tva saker:

jag har vart ute pa moder Ganga och provat pa Rafting. Aven tagit mina dopp i denna heliga flod och ar darmed ren fran mina tidigare synder. Hurra! Forstas alltid positivt. Dessvarre kan man nog tanka sig att jag istallet lortade ner kroppen med an det ena an det andra nar det kommer till bakterier, avfall, aska fran doda kroppar och diverse gifter. Men, sjalen ar ren. 

Och varfor det har med rafting inte ar helt mojligt eller accepterat nar det kommer till Sumit ar for att han ar indier. Och indier har noll forstaelse for varfor man skulle vilja utsatta sig for nagot som kan vara det minsta farligt. Sa som paragliding, fallskarmshoppning, rafting, dykning och sa vidare. Varfor i all fridens dar? Men samtidigt forstar de inte att, for att dra ett sjalvklart exempel, deras obegripliga trafik ar minst 500% mer farligt och riskfyllt. Sa darfor var jag snabb pa att saga JA nar tva tjejer pa detta ashram sokte ytterligare en person till rafting-utflykten. Min allra forsta raftingupplevelse, inte alls sa vild och farlig som jag hade fantiserat om - men fortfarande valdigt harligt och formodligen en alldeles lagom start. 

 

Nummer tva, som jag har passat pa att gora under dessa dagar, ar att inhandla akta, indiska outfits. Sadana som kvinnor har klar sig i. Inte sarees utan de mer vardagliga. Alldeles matchande, alltsammans, sa som de gor har i Indien. En fullkomlig dress, och tva punjabis (klanningar, tunikor, overdelar, whateveryoulike). Och det har kan man tanka sig att en indisk man ska tycka om men den har karln, Sumit, han gillar jeans och tighta tishor och allt sant dar som jag inte riktigt kor med. Sa da utnyttjar jag min tillfalliga frihet och diggar indiskt istallet. Plus ankelsmycken och taringar. Precis som en akta indisk fru. 

 

Tog en svang till biografen med de tva tjejerna jag korde rafting med, en fran Quebec i Canada och en fran Tyskland. Sag en alldeles for lam bollywood-film. Holl inte alls filmindustrins standard. Ingen karlek, ingen action, inget drama, ingen sang, ingen dans. Bara prat, domstolar, asikter och stallningstaganden. Vilket man forstas inte forstar mycket av nar det ar pa hindi. Sa minuspoang pa den. Men mer action i biosalongen - som alltid nar det ar kanske sjuttio indiska pojkar och tre vita tjejer - samt hur de ser och uppskattar en film. Busvisslande, applader, skrik, smygrokning, jubel. Allt. 

 

Igar hade jag och Shelley en riktigt bra och riktigt produktiv dag. Vi tog itu med alla dessa saker som vi annars kan vara lite for lata med. Jag skickade hem overflodiga klader (sa som halsduk, mossa, understall samt annan vinterutrustning) sa jag fick mer plats i backpacken som redan blivit sprangdfylld pa grund av, for mig, nagon obegriplig anledning. Detta kommer jag nog fa angra nar jag inser att denna hetta sa smaningom forvandlas till bitande kyla. Senare problem. Shelley fixade sitt trasiga halsband hos en juvelhandlare. Vi hamtade ut vara indiska drakter som vi bestallt (inte alls sa) skraddarsydda for oss. Alldeles for tighta. Men efter nagra om och men och nya stygn satt de fantastiskt mycket battre.

Vi besokte en "skonhetssalong" for vaxning. Det vill saga vi foljde med en kvinna till hennes hem, hennes sovrum - dar hon satte vaxet pa varmning och sedan korde med detta hemmastuk medan vi satt i sangen och fick vaxet pastruket med en kokskniv. Bara i Indien. Men billigt och kvalitativt. 

 

Imorgon Delhi, dar vi nog forblir ett tag, pa grund av allt som maste goras. Men vem har nagon aning nar det kommer till Indien?
Shelley stannar kvar har i Rishikesh i tva veckor till, sedan far hon till Kina i tva veckor. Efter det kan handa att hon inte ar valkommen tillbaka till Indien igen pa tva manader pa grund av dessa lojliga visumregler, sa hem till Australien med henne? Framtiden far utvisa. 

 

 

 

Vi sager hejda till mysiga, mysiga Mussoorie och tar aterigen bussen till Dehra Dun for att senare fortsatta till Shimla, som jag hade salt Sumit pa. Det var ju sa nara, bergstopp, mysig stad. Okej okej, varfor inte. Vi kommer till Dehra Dun, efter att Sumit faktiskt hade planerat resan efter visst bonande fran mig. Tittat busstider fran Mussoorie och tittat busstider till Shimla. Tur var det, for den sista bussen till Shimla gick 10.30 och vid den tiden hade vi knappast befunnit oss i Dehra Dun om vi inte hade vetat om det. Men, trots att Sumit - som gillar att tackla tider och bussar som de kommer - skott det har sa himla fint, sa landar misskotseln till slut i mina hander. Mina latta, bekymmersfria 1,5-2 timmar till Shimla var narmare och valdigt mer bestamt tio harda, svara timmar. Na val. Det ar som det ar. Tio langa, tranga lokalbusstimmar senare var vi framme i Shimla. Det var sent, hungrigt och Sumit var pa daligt humor pa grund av ynglingars kommentarer pa bussen. Jag lever i skon ovisshet eftersom min hindi ar valdigt knapp, nast intill obefintlig. Som tur ar ovar han pa sitt talamod.

 

Vi finner ett rum, ater middag och hoppar i sang. Verkligen dags for somn. Dagen efter ar en mycket finare och lattare dag. Vi utforskar denna stad som verkade sa mork och otrevlig foregaende skymning, med luriga hotellagare och oforskamda ynglingar, och finner den ljusare och mer levande. Allt ar forstas lite trevligare i dagsljus. Speciellt Indien. Har rader forbud mot rokning, nedskrapning, spottande och plastpasar. Framsteg saklart. Denna stad som verkade sa liten vid forsta ansyn var snarare alldeles enorm; atminstone nar det kommer till slingrande marknadsgatar och berg och backar. Daremot har monsunen Shimla i sina agor och man gar aldrig riktigt saker. Igar flydde vi regnet - som gar hand i hand med den bitande, blota kylan - in pa den lokala, lilla biografen som visar en film i taget. Vi sag Barfii!. Forstas pa hindi sa jag forstod pa hela taget kanske fem ord av hela filmen. Men huvudpersonen i filmen var till min fordel dov, sa han anvande sig framst av kroppssprak. Lite fyllde Sumit i och resten fantiserade jag ihop. Det visade sig efter ett samtal efter filmen att jag hade missat ungefar 80% av dess innehall, men jag tyckte anda mycket om den. Efter min egna tolkning. 

Forutom bio sa har jag fatt Sumit att ga fantastiskt manga timmar per dag, eftersom aven har finns det inget annat satt att ta sig fram pa. Han blir alldeles slut stackarn. Fram och tillbaka pa marknadsgatorna, upp och ner for backarna. Upp till toppen, ner till botten. Dit maste vi, kom! Idag har jag latit honom vila och begett mig ut sjalv tills han har kant kraften (och livslusten) komma ater. Nejda. Han tycker om det ocksa, han behover bara lite mer avslappning och traning. Har funnit en restaurang som serverar akta mocca-kaffe, sa som i Australien, fast lite battre, lite lyxigare. Sa dar har vi spenderat manga timmar. Nu har nog Sumit fatt nog av sitt vilande och jag blir utjagad av denne internetcafe-agare. Dags for middag snart? Imorgon vidare till Manali. 

 

 

 

Den tioende september checkar vi ut och tar en sista frukost (for den har gangen) med Shelley. Darefter gor vi aterigen den langa pilgrimsresan med vara vaskor upp till den stora vagen dar man kan finna trafik och annan civilisation. Vi hittar bussen som ska ta oss den helt otroligt studsiga och obekvama vagen till Dehra Dun. Aldrig varit med om maken. Och karln framfor somnade mitt i all denna kaos. Bara i Indien. Val i Dehra Dun (som inte attraherade mig overhuvudtaget) byter vi till en annan buss som bjuder pa ungefar samma standard nar det kommer till komforten som den tidigare bussen. Men utsikten ar atminstone betydligt battre den har gangen. Luften blir svalare och trafiken glesare. Vi beger oss uppat, uppat. Till Mussoorie, Mountain Queen som de kallar denna plats. Dar de inte ens har adresser till sina hus. Valdigt old school. 

Det ar morkt, klockan ar runt 21.00 nar vi anlander till denna dimmiga bergstopp. Efter nagra om och men hittar Sumit ett helt fantastiskt rum (indiska matt matt) for ett alldeles rimligt pris. Jag kanner mig genast som hemma. I denna lilla bergsby spenderar vi fyra, fem dagar. Promenerar en hel del, till min stora lycka, eftersom det inte finns nagot annat satt att ta sig fram pa (forutom cykel-rickshaws nar man vill ta sig en lite langre stracka). Vi besokte ett valdigt ynkligt akvarium, varfor inte. Besokte den tibetianska marknaden (ett antal ganger) och shoppade nagra jattesota klanningar (ett antal ganger). Hittade ett stalle med gott (vasterlandskt) kaffe. At god mat. Jag ar helt sald pa indisk mat for tillfallet. LIka bra att passa pa nar man ar i Indien. Man ar salig sa lange magen ar i funktion, sedan brukar kanslorna vanda drastiskt. Pa fredagen, den 14:e september, fyllde Sumit tjugofem bast. Detta firade vi med att aka pa en dagstur till ett vattenfall och nagra andra attraktioner (dar ibland ett ormtempel som var stangt som de anda tydligen tyckte var alldeles nodvandigt att stanna till vid). Sumit madde av nagon anledning illa den har dagen och forsokte desperat bli av med det med hjalp av citronvatten (indisk metod?) och varktabletter. Efter den gigantiska vandringen - som jag vet han alskar - till vattenfallet madde han till slut lite battre och kunde njuta mer. Eftersom det ar monsuntider var det fullt os pa detta bruna, skummande fall av vatten. 
Efter en lyckad dag atervander vi till varan lilla by, dricker lite te och ater nagot smatt. Promenerar de tre kilometer tillbaka till varat omrade och ater till hotellet. Dar slocknar han rakt av medan jag roar mig med att mala naglarna (en av mina favoritsysslor som har blivit alldeles for forsummat har i Indien), duscha, fixa och dona och njuta av dagen. Nar han har vaknat sa beger vi oss utat igen och gar langs de mysiga marknadsgatorna. Fran en bar pa overvaningen av ett hus hor vi livemusik och tittar pa varandra och inser att vi verkligen maste in dit. Sagt och gjort. Vi bestaller in en ol och sitter och myser till den harliga musiken. En man med gitarr. Klassiska sanger for Sumit, alldeles utomjordiska for mig. Men lika bra for det. Det var en fin fodelsedag. Valdigt fin. 

 

Mussoorie har inte heller sarskilt mycket trafik och alldeles lagom med folk. Lugnt och stilla. Shanti shanti. Ingen som forsoker hetsa en till att besoka deras butik, eller att kranga saker till en. Folk bara ar. Daremot var det valdigt dimmigt hela tiden sa den potientiella utsikten fick aldrig nagon riktig chans. Det var inte langre lika hett som nere pa marken utan en harlig temperatur. Forutom nar det regnar, da blir det alldeles for kallt. Brrrr.

 

En av dessa dagar sa akte en bil omkring med hogtalare och berattade for invanarna att stadens alla affarer och marknader skulle vara stangda dagen darpa. Vi forstod inte varfor. 

Morgondagen kom och det var alldeles sant. Samtliga affarer och marknader var stangda. Alla manniskor var ute pa gatorna och bara stod dar. Vi tog en cykelrickshaw och akte och besokte en liten tradgard nagra kilometer langre bort, eftersom det var ungefar det vi kunde sysselsatta oss med den dagen. Nar vi kom tillbaka var det uppstand och rabalder; de hade stangt av vagarna in till byn och trafikmassan var enorm. Folk tutade och skrek. Ingen fick komma in, ingen fick komma ut. Senare fick vi veta att nagon kvall innan hade nagon stulit all bensin fran stadens mack. Darfor hade alla affarer stangt. Makes sense? Formodar att de hade byrad eller nagot liknande. Ett annat satt att bekampa brott pa. 

Fina dagar i Mussoorie. Bergens drottning.

 

 

 

Efter en lang nattresa utan nagon blund aven denna gang, kom vi antligen fram till Rishikesh. Klockan var ungefar fem pa morgonen och Sumit hade ingen aning om vilken lang promenad med vara tunga vaskor som vantade honom. Jag var redan forberedd efter forra besoket i Rishikesh. Vi tog en touktouk till ratt sida av Rishikesh och sedan var det bara att ga eftersom fordon forutom motorcyklar och mopeder ar forbjudna i den delen av staden. Vilket forstas ar helt fantastiskt nar man ar bekant med Indiens trafik. Lugn och ro.
Vi vandrade omkring och tappade nastan hoppet om att finna nagon plats att sova den sista delen av morgonon eftersom alla hotell fortfarande var stangda. Och Shelley hade berattat for oss att det ashram vi bodde pa sist inte tog emot "gaster", det vill saga indier. Men nar jag stod och bankade pa en hotelldorr kommer en man i vitt och med en kapp i handen och fragar och vi letar efter rum. Ja! Sa vi foljer efter honom, och han for oss till det faktiska ashram dar jag och Shelley bodde forra gangen, och dar hon bodde aven denna gang. Han vacker de stackars ynglingarna som ligger och sover inne i receptionen och ber dem visa oss rum. Billigt och ALLDELES bredvid Ganga (Ganges). Rishikesh ar riktigt harligt. 

 

Aven har blir det ganska mycket somn, vet inte om vi lyckades vanda pa dygnet eller om vi bada bara var helt slut. Kroppen behovde formodligen vila. 
Ett kart aterseende med Shelley nar vi vaknat dagen darpa. Jag fick en fodelsedagspresent av henne, som jag hade aven fatt onskat om. Och da blev det forstas trosor fran butiken Body i Australien, som har helt fantastiska trosor. Sa da har jag en personlig exportor. Mycket bra. Jag hade med mig lite svenskt godis, vantarna som mor hade stickat at henne och en kortlek med bilder fran Vasteras pa. Hon blev ocksa valdigt glad. 

 

Valdigt hett i Rishikesh, mycket promenerande, lite shopping, goda och billiga maltider, apor, traffade pa var gamla hindi-larare, om man kan kalla honom det. Shelley absolut levde och frodades i Rishikesh, gjorde yoga tva ganger om dagen, hangde runt med olika manniskor (framst israeler eftersom det kryllar av dem dar), larde sig laga indisk mat och sa vidare. Hon ar dar annu. Trivs som fisken. 

En dag skulle vi alla hyra moped och aka och utforska ett vattenfall som Shelley besokt tidigare. Vi mottes upp for frukost pa varat gamla favorit-dhaba (allmant ord for gatukok som ar billigare an vanliga restauranger), men eftersom Shelley var dodstrott sa hoppade hon over utflykten och gick hem och sov nagra timmar. Vilket antagligen var det enda som hade fungerat med tanke pa den icke-existerande kraften som var hyr-moped besatt. Hade knappast klarat tagit oss alla tre uppfor de branta backarna. 

 

Val pa plats, i borjan pa vattenfallet som leder anda upp till toppen av ett berg, ville jag forstas att vi skulle bege oss sa hogt som det bara gick. For pa toppen vantade regnbagar, stjarnor, gronska och moln. Och aven sma byar mitt bland allt detta. Sumit hade nog inte riktigt forstatt att det var vad jag hade i atanke. Vi borjar uppgangen och han fortsatter att forvanas varje gang jag vill hogre och hogre efter att vi tagit en liten paus i denna skallande hetta. Han kampar vidare. Efter en, en och en halvtimme blir det en himla massa gnall. Hans byxor har blivit storre, hans skor har inte langre samma form. Jag tar det har for nonsens och lathet tills jag nagra minuter senare forstar att han verkligen inte mar bra. Han kanner sig bakfull (fast endast artificiellt eftersom det inte finns nagon alkohol i denna heliga stad Rishikesh), vill spy och helst av allt bara do. Det har kan jag inte vifta bort utan far ge upp mina drommar om guldet vid regnbagens slut. Sa vi beger oss nerat igen, och den har gangen stannar vi vid vattenhalen och tar nagra fantastiska dopp. Darefter ar han pa alldeles ypperligt humor. Han forlater allting. Det var vart det. 

Eftersom han har noll farsk erfarenhet av traning och annu mindre trekking, far jag ta det varsamt med honom. Kanske inte borja med att utforska ett mordar-berg. Vi far ova pa plana ytor. 

Darefter far vi vidare till en annan del av Rishikesh, eftersom vi anda har mopeden for dagen. Ater sen lunch, shoppar lite granna och bara har det bra vid Ganga. 

 

Rishikesh ar bra som vanligt. Inte som Delhi-stressen och hetsen. Vi umgas med Shelley, njuter av middagar i svala kvallsbriser och allt som har dar till. Efter fyra dagar bestammer vi att det ar dags att fortsatta rora pa oss. 

 

 

 

 

Resan till Indien gick bra. Nagra timmars forseningar, som man redan i bakhuvudet har tagit for givet ska handa bara for att man reser till Indien. Spenderade de 3,5 + extra 2 timmar i Ryssland med min nyblivne indiske resekamrat som jag satt bredvid pa flyget till Moskva. Jag laddade upp med macka och kaffe pa ett cafe pa grund av min radsla for att bli undernard pa flyget. Jag gjorde helt ratt. 

Hur som helst, efter sammanlagt femton timmars restid utan nagon som helst blund, landade jag i Delhi. Det var halv fem pa morgonen och snorhett. Jag hade pa mig en asfet kofta for jag tankte att det var ju anda natt nar jag skulle landa. Jag hade sa latt fortrangt den indiska hettan.

 

Pa plats stod Sumit och hans kusin Rohan och vantade pa mig med blommor i famn. Vi for hem till Sumit och darefter foljde nagra dagar av mycket somn. Jag var nog ganska jetlagged. Vi spenderade fyra dagar hemma hos honom och alla var forstas jatterara aven om majoriteten inte kan kommunicera med mig och jag inte med dem. De tog val hand om mig, hans mor lagade mat och hans andra kusin gav mig tval nar jag hade varit pa toaletten med ett jatteleende pa lapparna, och sa vidare. Vill sa garna hjalpa till. Och sa har Sumit en av varldens mest sota syskonbarn. Ungefar huuur sot som helst, sa man dor lite. Och nar jag var ensam i nagot rum sa kom han alltid in och skulle vara med mig fast vi inte kunde prata. Fyra ar ar han. Han och hans bror larde sig saga mitt namn sa efter ett par dagar sprang de omkring och sa "Caroline Caroline Caroline". Och varje gang Sumit ringer hem, nu nar vi ar ute och reser, ska han prata med mig i telefon. Vara samtal ser ungefar alltid ut sahar: 

Jag: helloooo

Han: hello

Jag: how are you?

Han: Im fine.

Sedan tar hans engelska vokabular slut. Forutom "yes" som han sager till allt annat nar jag pratar med honom.

 

Vi akte och besokte lite kopcentrum, gick och sag en bollywoodfilm pa bio, drack massor med te, Sumits kompisar var over for att ta sig en titt, funderade pa vara resplaner och sa vidare. Det kanns lite markligt att man knappt reflekterar over den stora skillnaden med att ga fran heltidsarbete och vardagsliv i Vasteras till att landa i Indien med alla dess nyheter och olikheter.

Efter dessa dagar i Delhi tog vi nattbussen till Rishikesh for att halsa pa Shelley.

 

 

 

Om tjugofyra timmar är jag åter i Indien!! Supposedly. Om inte den indiska tumstocken på hur man mäter tid sätter igång redan på planet dit. Stay tuned.

 

Kvällsveckan har börjat! Och den började med en sovmorgon till halv tio, skönt. Idag blir det bara till att meka och dona hemma. Blev träffad av inspirationsblixten igår och hittade lite presenter till Shelley och Sumit när jag strosade runt på stan med My. Jag kom till insikt om att jag ville ge dem något hantverksaktigt också. Så nu håller jag på med ett par fingerlösa vantar till Sumit - han brukade använda mina vantar ganska flitigt när jag var där. Och mamma har redan stickat ett par till Shelley. Sedan tänkte jag pyssla ihop armband med alla de pärlor och det material jag och morsan har hemma sedan tidigare.

Antikrundan står på i bakgrunden som vanligt. Om jag ska se på något så är det antikrundan.

 

 

 

Idag är det exakt tre veckor, minus en dag, kvar tills den stora dagen. Och då pratar jag inte om min 25-årsdag vilken annalkas den med, utan förstås när jag får bege mig åter till den andra världen. Den andra världen med andra värderingar, andra sätt att se på livet. Kommer bli fantastiskt återhämtande, återupplivande och fyllt med väldigt kära återseenden. Åter var ordet.

 

Nu har jag jobbat sammanlagt 40 timmar, det vill säga en vecka, övertid. Förhoppningsvis hinner jag trycka in lite mer innan jag åker. Motivationen är ett faktum.
Jag har haft en bra vecka: lagat pizza med Mattias och Emelie, spelat squash med My och Moa, lagat mat och tittat på film med Percy, fikat och snackat med Sandra och Charlotte, haft en ff-kväll med film och lite alone time och igår var det beordrad övertid och sedan spelkväll med Pontus, Pepe och Rickard. Och förstås än mer jobb och övertid på det. Plus vaccination och ansökan om visum(!) vilket får det kännas så mycket närmare.

Om alla dessa namn och aktiviteter säger er något.
Jag får ta vara på tillfällena att umgås för nu jobbar jag två veckor kväll av de tre veckor som återstår. Då blir man lite mer otillgänglig.

 

Strax ner på stan för lite mys med My.

 

 

Förstås måste man ha bindi på sig även om det är i Västerås man ska äta indiskt.

 

 

 

Man vet att man officiellt är tillbaka på inventeringen/returerna när pranksen börjar på anslagstavlor/musmattor/vilkamedelsomänfinnstillhands. Typiskt grabbarna.